Anna berättar själv om när hon gången berättade om Jesus offentligt:
Där i kåtan satt två gamla. Jag hälsade på mitt modersmäl: ”Juomelen raffe” (det betyder Guds frid). När jag hade skakat hand med de gamla talade jag om mitt ärende. När jag bytt om och fätt torra kläder på mig, var det skönt att fä sitta ned på den varma renfällen vid den öppna elden och dricka kaffe med renkött skuret i smä skivor.
Jag skickade bud på kvällen till kåtorna och stugorna där. Jag inbjöd dem till ett möte i en stuga som var lämplig till lokal efter folkmängden. Söndagen kom med strålande solsken. Den lilla byn var omramad av stora höga fjäll på båda sidor. Sjön låg där stilla och spegelblank, speglade snöfläckarna på fjällen. Himlen var klar. Björkskogen var klädd i grönt. 0, vilken vacker tavla. Det var högtidlig stämning. I dag skulle det bli möte!
Mangrannt hade man samlats i den lilla stugan. Men vem skulle nu inleda mötet? Med bävande hjärta och darrande knän, steg jag fram, öppnade min bibel och läste Guds ord, sedan bad jag. 0, vad Gud kändes nära. Guds ande vilade mäktig över oss. Jag hade aldrig talat eller vittnat offentligt, men förlitande på honom som hade sänt mig. Det var ett härligt möte trots min svaghet och brist. Men Jesus var mitt ibland oss. Mötet varade från kl. 12 till kl. 9 på kvällen, kafferasten inräknad. Efter kafferasten började vi med bön och säng. De gamla väckelsesängerna sjöns. Den helige Ande hade gripit allas våra hjärtan och vi förnam att här ville Gud göra någonting. Till slut frågade jag de närvarande: ”Är det ingen som vill lämna sitt hjärta ät Jesus, lämna synden och få frid med Gud.” Jag behövde ej säga det mer än en gång, ty det var två själar som sökte sanning i Jesu blod. Det var man och hustru, som följdes åt fram till korset, bekännde sina synder, bad Gud om nåd och förlåtelse. Jag böjde mig ned, bad och kämpade tills segern var vunnen. Ära, Halleluja vad det kändes roligt att vara hans sändebud. Sedan fick jag tala om dop i vatten, dop i helig ande.
Ordet togs emot. Det blev dop på sommaren. Herren sände dit en broder som döpte dem. När jag sedan vände i tillbaka till mitt hem, full av glädje av att fått vara till nytta och välsignelse för någon.
ur självbiografin
Nöd och Nåd
av Anna Thomasson
Anders och Anna på äldre dagar, besök av några andra pingstpredikanter i Jämtland och södra Lappland. (Förmodligen på 1940-talet.) Till höger står Irene Brogell. Det andra paret kan ha varit svenskamerikanerna August och Ingrid Forsgren som vandrade till fots mellan boplatserna och uppmuntrade samer att bilda församlingar. Irene var i så fall tolk från engelska till svenska.